Jack Russelterriern Zalsa

Den här berättelsen handlar om vår Jack Russel-terrier Zalsa, född den 29 november 2002, död den 24 maj 2011.

Hon kom till oss i slutet av januari 2003, drygt 7 veckor gammal. Ett litet vitt knyte med svarta teckningar på huvudet och ett par prickar på ryggen – och den där skära, lena magen som valpar har. Fullkomligt oemotståndlig.

Första fotot på Zalsa, fem veckor gammal

Vi bodde då i våningen i Kallhäll, så det började tufft för valpen med schemalagda promenader utomhus tillsammans med ”faster” Zamba, en 17 år gammal dam av samma ras som inte var överdrivet förtjust i valpar. Det tog en vecka innan Zalsa tog sig upp för trappan till övervåningen (det var en etagevåning) och tittade ut mellan staketspjälorna till undervåningen – hon hade lätt kunnat pressa sig igenom, så det var rätt nervöst. Zamba däremot (som då var blind) ramlade utför trappan första gången hon försökte – duns, duns, duns – och aktade sig sedan noga för sådana äventyrligheter.

Hon skall få en bit fårskinn i korgen och hjälper till att klippa till den

Efter hand accepterade Zamba att det kommit en valp i huset (om än motvilligt) och när hon var på bra humör fick Zalsa till och med dela hennes korg. Zalsa blev direkt lillmattarnas älskling – de fann alla möjliga skäl att hälsa på och blev oftast kvar en vecka eller så i gästbäddsoffan på övervåningen.

Zalsa och Zamba delar korg

Det blev många promenader i Kallhälls omgivningar, på Mälarens is och på Järvafältets fritidsområde – med Zamba värdigt lufsande i våra fotspår och Zalsa studsande upp och ned, hit och dit. För varje meter vi gick sprang hon tjugo.

2004 insåg vi att det var en onödig lyx att ha en våning i Kallhäll och gården på Lövsta som fritidshus, sålde våningen och flyttade till Lövsta för gott.

Det var förstås ett fantastiskt lyft i livskvalitet att lämna mördarnas och fyllonas Kallhäll och flytta ut till landet – men för Zalsa blev det tveeggat. Hon hade det förstås härligt, kunna gå ut ensam utan koppel, skälla ut de farliga hästarna i hagen och rulla sig i gräset – men hon var allvarligt allergisk mot det mesta hon träffade på landet och började klia sig blodig. Allergin kom sedan att prägla hennes liv och till sist, åtminstone indirekt, leda till hennes död.

Av alla epitet som man kan känneteckna Zalsa med så är det viktigaste ”bolltokig”. Som valp bar hon gärna runt på en liten gummiåsna hon fått som leksak – vi döpte henne högtidligt till ”Zalsa Asinofera” (latinare förstår) – men snart förstod hon att hennes uppgift i livet var bollar. Små och stora, av alla färger och material, med bjällror i och solida – bara de var runda så var de hennes största intresse. Vi lärde oss snart att det inte var vad som helst som dög; en tennisboll t ex förvandlade hon på 11 sekunder blankt till slamsor; fotbollsstora plastbollar som man inte trodde hon kunde gapa över lyckades hon snart nog hugga hål i, mosa ihop och sedan effektivt förvandla till slamsor – på 13 sekunder blankt.

För några sekunder sedan var det en rund fin boll

Hennes största lycka var när någon lillhusse tog fram vårt brännbollsslagträ, fick en klockren träff och skickade ut en boll 50 meter ut i hagen. Hon var där sekunder efter att bollen landat i det höga gräset, snurrade runt en stund, hittade naturligtvis bollen och kom tillbaka med den och lade den vid slagmannens fötter – ”Igen!!!”

Hon visste också vem hon lekte med – om en kille tog bollen for hon iväg tjugo meter bort eller så för att vänta på bollen, var det en tjej nöjde hon sig med fem – eller om det var Matte så ställde hon sig retsamt två meter bort – ”Ta i litet nu, Matte!”

Hon var obegripligt skicklig på att bedöma studsar – hur nu en hund kan begripa att infallsvinkeln för det mesta är lika med utfallsvinkeln; själva fick vi lära oss det tredje året i realskolan! Men hon kunde ta volley och halvvolley, till synes utan ansträngning. Det var en källa till förundran att se henne rusa iväg till precis rätt plats för att med ett smidigt hopp få tag på bollen, till och med på bortstuds.

Blicken på bollen!

Hon kom också på att bollar kunde användas för fysikaliska experiment. Vad händer till exempel om man stoppar ned en boll i ett hål? Ett sådant hål var avloppsröret när vi fick duschrummet renoverat – snickaren som hjälpte oss hade turligt nog lärt känna Zalsa innan dess och räddade oss från att behöva riva upp hela huset genom att stoppa henne i sista sekunden och täppa till röret med en trasa.

Ett annat intressant hål som borde fyllas med bollar och leksaker var avloppet från badkaret som installerades i samma veva. Installationen krävde att en av rörmokarna krånglade sig ned i grunden under golvet; där låg han obekvämt och jobbade, medan hundleksaker och bollar rasade ned genom hålet i golvet i strid ström. När hans kollegor sade att det var dags att sluta för dagen sade han att ”jovisst, jag kommer, men jag måste samla ihop alla leksakerna först!”

Hon charmade verkligen hantverkarna som hjälpte oss – vi kom på dem med att dela sin lunchlåda med Zalsa – är inte det ett gott betyg för båda?

Ett annat sätt att använda bollar kom hon på när vi målade om i matsalen; om man lägger en boll i färgburken, fiskar upp den igen och sedan jagar den runt så kan man skapa de mest tilltalande färgklickar på golven i huset. Att vi en tid hade en vit och BLÅ Jack Russell märkte hon nog inte själv.

När vi satt i biblioteket och läste fann hon på ett sätt att hålla husse och matte i trim. Om man puttar till en boll lagom hårt så kan man få den att rulla under soffan och komma ut på andra sidan. Jättekul! Men ibland misslyckades putten, bollen stannade under soffan – och då måste man be husse och matte att lyfta soffan i ena änden så att man kan hämta bollen. Oräkneliga gånger har vi stått med soffan upplyft medan Zalsa hämtade sin boll och ibland stannade kvar under soffan vällustigt tuggande på den medan husse och matte blev allt rödare i ansiktet.

Vi var ganska ofta på Erikssäter, den sista spillran av Violets fädernegård i Sörmland. Där fanns på den tiden en tolv meter lång brygga med en badstege längst ut, där vattnet var omkring två meter djupt. Vi tillbringade förstås mycket tid där när vattnet var badbart – vilket för Björns del betyder 22 grader eller mer, för Ann Britt 18 eller så. För Zalsa fanns inga sådana gränser – fast hon räknade kallt med att det var Husse eller Matte som skulle utsätta sig för kylan. Om man ”råkar” tappa sin boll i vattnet kan man räkna med att Matte eller Husse fiskar upp den så att man kan ”tappa” den igen.

Det gick ju bra när bollen flöt, men de bästa bollarna (de som höll mer än fem minuter när hon tuggade på dem) var ju av solitt gummi och sjönk som stenar när de kom i vattnet. Hur många gånger har vi fått hoppa i och hämta bollar från botten?

På Erikssäter fick vi också se hur långt minne en hund kan ha. En sommar hittade hon inte en kastad boll och fick ge upp när vi måste packa ihop och åka hem. Men när våren kom åkte vi tillbaka, släppte ut Zalsa och började bära in bagaget. Innan vi visste ordet av kom hon triumferande tillbaka från någonstans långt ute i hagen med en välkänd boll – den hon fått åka ifrån för sex månader sedan!

Några år hade vi en segelbåt, en Fabola Campus; en liten lagom båt, 6½ meter lång, som låg i Bergshamra. Zalsa fann sig snabbt i att vara skeppshund; hon hade inga invändningar mot flytväst och andra besvärligheter, fast hon tyckte INTE om när det slog i seglen när vi vände genom vind. Stillsam slör var hennes idé om den perfekta seglingen. Hon lärde sig snabbt att man inte kunde gå ut när man var på sjön – på vägen från bilen till bryggan stannade hon och kissade tio gånger – man vet ju inte när man får chansen härnäst! Annars var det litet si och så med hennes begrepp om vatten – åtminstone som valp försökte hon flera gånger att gå på näckrosblad – fast det gick ju inte så bra.

Skeppshunden Zalsa

Zalsa tyckte inte om att åka bil – det var riktigt synd om henne när vi skulle åka någonstans, hon hukade sig varje gång vi åkte under en viadukt och pep när någon körde om oss. Att åka bil var INTE kul! Fast hon begrep helt och hållet vad vi sade – när vi öppnade bakdörren och sade ”hoppa in!” så gjorde hon det utan tvekan. Det festliga var att om hon hade sin boll i munnen – vilket hon oftast hade – och vi sade ”Nej, ingen boll!”, så släppte hon den i språnget och landade utan boll i bilen!

Hennes allergi blev med tiden allt besvärligare. Vi sökte hjälp på Ulltuna och fick rådet att hyposensibilisera henne. Det innebar att hon måste ges sprutor hela tiden, men efter en tid gick det inte längre. Hon blev så panikslagen när vi tog fram sprutorna att det skar i hjärtat att sticka henne, och vi bestämde oss för att så får man inte behandla ett djur som litar på en. I stället fick hon kortison och lugnande tabletter, vilket gjorde stor nytta - kliandet slutade. Tyvärr glömde veterinären att tala om att kortisonet skulle göra henne blind.

De sista åren var hon helt blind, och kanske hade hon också haft en stroke. En sommar var hon ute på tomten och traskade runt medan vi jobbade i trädgården, vi kollade henne inte hela tiden och så rätt vad det var så var hon försvunnen. Efter ett tag upptäckte vi att hon inte fanns i närheten och började leta. Efter en första rush till grannarna insåg vi att hon hunnit långt, och hoppade in i bilarna för att utvidga sökområdet. Nina fick i uppdrag att söka längs vägen mot Rimbo, vi åkte åt andra hållet och spanade längs gamla Norrtäljevägen. När vi kom halvvägs mellan Stuteriet och Kyrkan fick vi se en person nere i kärret runt Kamphavet med något vitt i famnen och stannade. Jodå, det var Nina (gravid i sjätte månaden) som ångrat sig och givit sig ut att leta runt Kamphavet i stället för att åka mot Rimbo. Där upptäckte hon Zalsa simmande i ett dike, kall och eländig, och lockade henne till sig. Det blev Husses och Mattes säng med extra filtar resten av dagen.

Zalsa nedbäddad efter sitt äventyr i Kamphavet

Zalsa tappade aldrig sin ansvarskänsla för barnbarnen – de skulle passas hela tiden, fast hon blev ganska trött av det och sov i korgen resten av dagen när de åkt hem. Det var kanske just barnbarnet Elisa som orsakade konflikten med Ninas Jack Russel Inez den sista tiden. Båda såg det ju som sitt ansvar att passa lilla Elisa, och eftersom Inez var i sin fulla kraft kunde hon lätt sätta sig på blinda gamla Zalsa. Det gick så långt att Inez for på Zalsa och bet henne – såvitt vi begrep oprovocerat – och stackars Zalsa kunde ju inte försvara sig. Hade hon haft synen i behåll hade det inte varit tal om vem som var chef i huset.

I maj 2011 drabbades hon antagligen av ytterligare en stoke, hennes bakkropp blev nästan förlamad. Hon kunde inte längre vifta på svansen, och hon märkte inte att hon behövde gå ut. Den sista kvällen satt vi på altanen med henne, pratade med henne och kastade boll på gräsmattan – hon hittade dem fortfarande, blind och halvt förlamad!

Så den 24 maj 2011 åkte vi till veterinärerna i Rimbo, där hon fick sprutor och till sist dog medan vi klappade henne för att hon inte skulle vara rädd. Litet rädd var hon nog ändå, för hon tappade massor av hår medan vi satt där på golvet i veterinärmottagningen, men vi hoppas att hon nu frisk och stark får springa efter bollar i hundarnas himmel.

Uppdaterad 2012-02-07