Sippan
Sippan var en ljusgrårandig utekatt, eller snarare stallkatt, viket betydde att
hon inte bodde inne i Stora huset utan mest höll till utomhus och sov på logen ovanför
stallet. Hon var och hälsade på inne i Stora huset då och då för att se vad innekatterna
fick för mat. Hon kunde också reta innekatterna genom att lägga sig i soffan en
stund. Ingen av dem vågade sig på att köra ut henne för Sippan var en ovanligt storvuxen
katt. Hon brukade emellertid tröttna mycket fort på det händelselösa innekattslivet
och jama vid dörren efter att ha vilat sig en stund. Det viktigaste var att hon
hade visat innekatterna vem det var som bestämde.
Sippan hade ärvt både sin storlek och sitt bestämda humör efter sin mormor Matilda,
som hade hittats i ett rivningshus i Bromma. Precis som sin mormor var Sippan inte
rädd för någonting, varken hästar, kor, andra katter eller hundar kunde skrämma
henne. Särskilt inte hundar! Om någon hund fick för sig att den skulle jaga Sippan,
satte hon sig bara ner, helt ointresserad och slickade sin tass. De flesta hundar
blev då väldigt förvirrade och osäkra och låtsades få någonting annat, mycket viktigare,
att göra längre bort. Om någon modig hund ändå vågade sig fram till henne lyfte
hon bara sin tass, spärrade ut klorna och rev den på nosen. Detta fick alltid som
följd att hunden tjutande sprang sin väg och att Sippan lugnt fortsatte sin promenad.
Sippan hälsade inte bara på i Stora huset, de flesta grannarna fick också regelbundna
besök av henne. Ibland när hon tröttat på utelivet eller det var en extra sträng
vinter kunde hon bo veckor i sträck hos någon snäll granne, men oftast gjorde hon
bara kortare besök för att få lite extra mat och värma sig. Hon kunde besöka flera
grannar samma dag och få mat hos alla, hälsa på i Stora huset och äta lite där och
sedan dessutom äta med de andra stallkatterna när de fick mat. Av all mat hon åt
blev hon ju inte precis mindre.
Sippan var en mycket duktig kattmamma som uppfostrade sina ungar väl, om än kanske
lite strängt. När ungarna var 7-8 veckor gamla brukade hon visa dem omgivningarna.
Först visade hon tomtgränserna. Sippan gick före och alla ungarna efter. De brukade
gå runt hagen, ibland under staketet och ibland balanserande ovanpå. De såg mycket
roligt ut när kattungarna skulle härma mamma som gick helt obehindrat på staketet
medan ungarna vinglade och ideligen ramlade ner på marken. Mitt i förevisningen
av tomtgränserna kunde Sippan få för sig att jaga lite sorkar i hagen. Hon ”sa”
då till kattungarna att vänta precis här, här vid stenen, tills mamma kommer tillbaka.
Och nåde den unge som inte var precis vid stenen när hon var färdig med sorkjagandet
och kom tillbaka. Vid flera tillfällen hittade jag kattungar väntandes på sin mamma
i buskar, under trappor och i diken, ungar som inte vågade röra sig ur fläcken.
När ungarna lärt sig var gränserna gick var det dags för längre utflykter. Ibland
alldeles för långa utflykter. Jag hittade en gång en av Sippans kattungar i ett
cementrör flera kilometer hemifrån där den satt och jamade hungrig och törstig och
väntade på mamma. Kanske hade den inte orkat gå med de andra ungarna och mamma hem
utan blivit tillsagd att ”vänta här i cementröret!”. Och sen hade mamma
fått annat för sig och glömt ungen. Den lilla ungen blev i alla fall överlycklig
och höll på att krypa ur skinnet av glädje över att bli hittad. Jag har aldrig hört
någon spinna så högt som den här lilla borttappade kattungen gjorde när jag bar
hem den under min jacka. Cementrörsungen, som fick heta Mossi, blev senare innekatt
och i sin tur mor till flera nya kattungar.
En gång ringde en granne på andra sidan stora vägen och berättade att Sippan var
där med det årets kattungekull. ”Kunde vi vara snälla och hämta dem?”
Jag och då sexåriga dottern Marja gick över, men när vi kom dit var Sippan borta
och bara de fyra kattungarna var kvar. Kattungarna satt under ett uthus och ville
inte komma fram hur vi än lockade. De vågade naturligtvis inte trotsa mammas tillsägelse:
”stanna här under huset!”. Till sist fick Marja krypa in under huset
och fånga dem en och en. Men vad skulle vi ta hem dem i? Fyra ovilliga kattungar
är inte så lätta att bära. Marja fick ta av sig sina jeans, så band vi ihop benen
på dem och bar hem kattungarna i byxorna.
Knappt hade vi kommit hem förrän grannen ringde igen. Nu var Sippan tillbaka och
letade och ropade efter sina ungar. Vi lämnade kattungarna hemma i deras korg på
logen och gick tillbaka för att hämta Sippan. Hon var under uthuset och ville inte
komma fram. Hon jamade och jamade och gick runt och letade efter ungarna. Marja
fick än en gång krypa in under huset och efter ett tag lyckades hon få tag i Sippan.
Vi bar hem henne och Marja berättade för henne under vägen att hennes ungar var
hemma och väntade, hon behövde inte oroa sig. Sippan verkade inte förstå och lät
sig motvilligt bäras hem, hon var ju säker på att ungarna var kvar någonstans på
andra sidan stora vägen.
Vi bar upp Sippan på logen och gladde oss över hur belåten hon skulle bli när hon
fick se att ungarna redan var hemma. Men hej vad vi bedrog oss! Sippan blev så arg!
Hon slog sina ungar på nosen, en efter en. De hade ju inte lytt sin mamma och väntat
under huset på henne, utan gått hem själva! Stryk skulle de ha!
En av ungarna, Karl-Johan hette han, såg sina syskon få smäll av mamma och hann
gömma sig. När Sippan gett sina ungar smäll blev hon snäll igen och förlät dem.
Hon slickade dem på huvudet och gav dem mat. Då passade Karl-Johan på att komma
fram, nu var ju mamma snäll igen. Men nej då, Sippan fick syn på honom och gav honom
en smäll på nosen, hon visste minsann att han hade smitit undan. Efter en stund
blev även Karl-Johan tagen till nåder och fick komma fram och bli slickad och få
mat.
Så småningom flyttade Sippan till en granne, det var hennes egen idé och grannen
hade inget emot det. Sippan brukade hälsa på hos oss ett par gånger om året, låta
sig klappas, bli bjuden på mat och lägga sig en stund i soffan.
Uppdaterad 2009-01-20