Ann Britts djurberättelser

Sippan

Sippan var en ljusgrårandig utekatt, eller snarare stallkatt, viket betydde att hon inte bodde inne i Stora huset utan mest höll till utomhus och sov på logen ovanför stallet. Hon var och hälsade på inne i Stora huset då och då för att se vad innekatterna fick för mat. Hon kunde också reta innekatterna genom att lägga sig i soffan en stund. Ingen av dem vågade sig på att köra ut henne för Sippan var en ovanligt storvuxen katt. Hon brukade emellertid tröttna mycket fort på det händelselösa innekattslivet och jama vid dörren efter att ha vilat sig en stund. Det viktigaste var att hon hade visat innekatterna vem det var som bestämde.

Sippan hade ärvt både sin storlek och sitt bestämda humör efter sin mormor Matilda, som hade hittats i ett rivningshus i Bromma. Precis som sin mormor var Sippan inte rädd för någonting, varken hästar, kor, andra katter eller hundar kunde skrämma henne. Särskilt inte hundar! Om någon hund fick för sig att den skulle jaga Sippan, satte hon sig bara ner, helt ointresserad och slickade sin tass. De flesta hundar blev då väldigt förvirrade och osäkra och låtsades få någonting annat, mycket viktigare, att göra längre bort. Om någon modig hund ändå vågade sig fram till henne lyfte hon bara sin tass, spärrade ut klorna och rev den på nosen. Detta fick alltid som följd att hunden tjutande sprang sin väg och att Sippan lugnt fortsatte sin promenad.

Sippan hälsade inte bara på i Stora huset, de flesta grannarna fick också regelbundna besök av henne. Ibland när hon tröttat på utelivet eller det var en extra sträng vinter kunde hon bo veckor i sträck hos någon snäll granne, men oftast gjorde hon bara kortare besök för att få lite extra mat och värma sig. Hon kunde besöka flera grannar samma dag och få mat hos alla, hälsa på i Stora huset och äta lite där och sedan dessutom äta med de andra stallkatterna när de fick mat. Av all mat hon åt blev hon ju inte precis mindre.

Sippan var en mycket duktig kattmamma som uppfostrade sina ungar väl, om än kanske lite strängt. När ungarna var 7-8 veckor gamla brukade hon visa dem omgivningarna. Först visade hon tomtgränserna. Sippan gick före och alla ungarna efter. De brukade gå runt hagen, ibland under staketet och ibland balanserande ovanpå. De såg mycket roligt ut när kattungarna skulle härma mamma som gick helt obehindrat på staketet medan ungarna vinglade och ideligen ramlade ner på marken. Mitt i förevisningen av tomtgränserna kunde Sippan få för sig att jaga lite sorkar i hagen. Hon ”sa” då till kattungarna att vänta precis här, här vid stenen, tills mamma kommer tillbaka. Och nåde den unge som inte var precis vid stenen när hon var färdig med sorkjagandet och kom tillbaka. Vid flera tillfällen hittade jag kattungar väntandes på sin mamma i buskar, under trappor och i diken, ungar som inte vågade röra sig ur fläcken.

När ungarna lärt sig var gränserna gick var det dags för längre utflykter. Ibland alldeles för långa utflykter. Jag hittade en gång en av Sippans kattungar i ett cementrör flera kilometer hemifrån där den satt och jamade hungrig och törstig och väntade på mamma. Kanske hade den inte orkat gå med de andra ungarna och mamma hem utan blivit tillsagd att ”vänta här i cementröret!”. Och sen hade mamma fått annat för sig och glömt ungen. Den lilla ungen blev i alla fall överlycklig och höll på att krypa ur skinnet av glädje över att bli hittad. Jag har aldrig hört någon spinna så högt som den här lilla borttappade kattungen gjorde när jag bar hem den under min jacka. Cementrörsungen, som fick heta Mossi, blev senare innekatt och i sin tur mor till flera nya kattungar.

En gång ringde en granne på andra sidan stora vägen och berättade att Sippan var där med det årets kattungekull. ”Kunde vi vara snälla och hämta dem?” Jag och då sexåriga dottern Marja gick över, men när vi kom dit var Sippan borta och bara de fyra kattungarna var kvar. Kattungarna satt under ett uthus och ville inte komma fram hur vi än lockade. De vågade naturligtvis inte trotsa mammas tillsägelse: ”stanna här under huset!”. Till sist fick Marja krypa in under huset och fånga dem en och en. Men vad skulle vi ta hem dem i? Fyra ovilliga kattungar är inte så lätta att bära. Marja fick ta av sig sina jeans, så band vi ihop benen på dem och bar hem kattungarna i byxorna.

Knappt hade vi kommit hem förrän grannen ringde igen. Nu var Sippan tillbaka och letade och ropade efter sina ungar. Vi lämnade kattungarna hemma i deras korg på logen och gick tillbaka för att hämta Sippan. Hon var under uthuset och ville inte komma fram. Hon jamade och jamade och gick runt och letade efter ungarna. Marja fick än en gång krypa in under huset och efter ett tag lyckades hon få tag i Sippan. Vi bar hem henne och Marja berättade för henne under vägen att hennes ungar var hemma och väntade, hon behövde inte oroa sig. Sippan verkade inte förstå och lät sig motvilligt bäras hem, hon var ju säker på att ungarna var kvar någonstans på andra sidan stora vägen.

Vi bar upp Sippan på logen och gladde oss över hur belåten hon skulle bli när hon fick se att ungarna redan var hemma. Men hej vad vi bedrog oss! Sippan blev så arg! Hon slog sina ungar på nosen, en efter en. De hade ju inte lytt sin mamma och väntat under huset på henne, utan gått hem själva! Stryk skulle de ha!
En av ungarna, Karl-Johan hette han, såg sina syskon få smäll av mamma och hann gömma sig. När Sippan gett sina ungar smäll blev hon snäll igen och förlät dem. Hon slickade dem på huvudet och gav dem mat. Då passade Karl-Johan på att komma fram, nu var ju mamma snäll igen. Men nej då, Sippan fick syn på honom och gav honom en smäll på nosen, hon visste minsann att han hade smitit undan. Efter en stund blev även Karl-Johan tagen till nåder och fick komma fram och bli slickad och få mat.

Så småningom flyttade Sippan till en granne, det var hennes egen idé och grannen hade inget emot det. Sippan brukade hälsa på hos oss ett par gånger om året, låta sig klappas, bli bjuden på mat och lägga sig en stund i soffan.

Uppdaterad 2009-01-20

Välj berättelse









Till Kamphavet

Copyright © 2007 - 2013 Ann Britt och Björn Bergström. Innehållet får kopieras om källan uppges.
Tillbaka   Till toppen av sidan